Ditt röda hår är eld i kvällens vind,
ett glödande löfte jag bär medan jag kysser din kind.
Din röst är len som ett stilla hav,
en viskning som stannar, mitt hjärtslag du gav.

Jag går den väg jag lovat gå,
ensam i livet just nu men aldrig ändå.
För där jag vandrar i skuggornas land,
bär jag din närhet som varmaste brand.

Ingen tid kan ändra vad hjärtat förstår,
ingen gryning suddar de löften vi får.
För vår kärlek är tyst men ofattbart sann,
och du är den vackraste sanningen jag kan.

Så jag väntar, som jag lovat, tills världen blir hel,
tills våra vägar möts igen bortom tid och fel.
För du är mitt ankare, min början, mitt allt
Den eld som brann upp mig, men höll mig i salt.

Och om livet fördröjer den dag jag får dig,
står jag kvar vid den plats där du lämnade mig.
Ty mitt hjärta har valt dig, och väljer dig än.
Min A-, min låga, min kärlek, min bästa vän.