Palatium Memoriae

Ingen når mitt palats utan att först ta sig genom skogen. Den sluter sig kring slottets udde som en mur: tät, död och orörlig. Svarta, nakna träd står så tätt att grenarna flätas samman till ett valv över vägen. Här finns inga löv. Inga fåglar förutom en Korp eller två. Bara ett gnisslande när vinden drar genom trädkronorna och en doft av fuktig jord och ruttnande löv som fallit för länge sen. Rötterna kryper fram över den gamla jordiga vägen som levande ormar, och månljuset tränger knappt ner genom molnen. Det enda skenet kommer från de lyktor som någon en gång tänt längs färdvägen.

Man färdas i en svart, hästdragen droska med en tyst kusk på bocken. Det dröjer inte länge innan man hör dem. Först ett avlägset ylande, sedan prasslet i snåren, och därefter de gula ögonen mellan stammarna. Vargarna är många, magra och hungriga, och de närmar sig från alla håll. Hästen skenar och hjulen hoppar över rötterna medan skuggorna rusar bredvid vagnen i takt med hovslagen. Man kan inte vända och inte stanna. Den enda vägen går framåt och uppåt, mot slottet.

Så öppnar sig skogen. Vägen reser sig i en lång båge upp mot slottets bro, kantad av gargoyler som håller brinnande kandelabrar i sina klor. Vid den första av dem tystnar ylandet. Vargarna går inte längre än så, utan blir stående kvar i mörkret mellan träden. Kusken saktar in, och hästens flåsande blandas med knastret från hjulen mot den blanka stenen.

Innan man nåra dörrar så går man igenom ytterdörren. Portarna i massiv ek slås upp mot en grådisig horisont och man kliver in i mitt gotiska minnespalats.

Innan man nåra dörrar så går man igenom ytterdörren. Portarna i massiv ek slås upp mot en grådisig horisont och man kliver in i mitt gotiska minnespalats. Luften bär en svag doft av torkat trä, gammalt pergament och ett stråk av kyla från stenmuren.

Man står nu i den magnifika entréhallen, där takhöjden sträcker sig så högt att skuggorna ovanför nästan sväljer de spetsformade gotiska valven. Direkt vid tröskeln, nedsänkt i det kalla stengolvet, ligger en detaljrik döskalle i vit marmor; min Memento Mori. Varje gång man kliver in här påminns man om att strukturera sina tankar medan tid finns.

Framför reser sig en enorm trappa i mörkt polerat trä. Den börjar brett i mitten av hallen, stiger ett tjugotal trappsteg, och delar sig sedan ståtligt i två svängda armar som leder upp till andra våningen. Längs väggarna faller ljuset i smala, blålila strålar genom höga, spetsbågiga fönster, inramade av tunga, vinröda sidengardiner som sträcker sig från tak till golv. Gardinernas djupa veck ger en perfekt plats att placera minnesbilder som jag behöver plocka fram snabbt.

När man rör sig vidare från entréhallens storslagna symmetri drar man undan de vinröda sidengardinerna och kliver in i slottets verkliga hjärta: de ändlösa korridorerna.

Det här är inte längre bara en förvaringsplats för fakta. Det är min arkitektur för medvetandet, mitt icke-religiösa efterliv. Så länge kroppen utanför får sin näring är det här jag lever på riktigt.

Korridorerna sträcker sig ut i ett labyrintiskt nätverk över slottets alla våningsplan. Golven är lagda av mörk, slätpolerad sten som speglar det dämpade skenet från väggmonterade facklor och gotiska lyktor, och väggarna är fyllda med morbid konst. Vart man än ser radar dörrarna upp sig, hundratals, kanske tusentals, i oändliga perspektiv som tycks böja sig efter mina tankars logik.

Varje dörr är unik och fungerar som en portal till en specifik del av den jag är:

• Gammal ek med mässingsbeslag: Bakom dem ligger mina starkaste minnen; barndomens somrar, specifika samtal, dofter, och ögonblick valda att bevaras i perfekt skick. Öppnar man en dörr stiger man rakt in i scenen, fullt förkroppsligad.
• Mörkt järn, slipad sten & spegelglas: Bakom en tung järndörr finns min stoicism och mitt konsekvenstänk; bakom en dörr med ingraverade mönster ligger min nyfikenhet, min humor och min analytiska skärpa.
• Svart ebenholts med tunga hänglås: Längst ner i vissa korridorer förvaras instinkter, bearbetade sorger från barndomen och sidor av mig själv som jag väljer att bara besöka när jag är helt redo.

Det finns ingen stress här, ingen tid som rinner ut. Man kan ströva längs dessa gångar i timmar, dagar eller sekel. Det gotiska slottet har upphört att vara ett verktyg. Det har blivit mitt eget privata universum. En komplett och evig spegel av mitt inre liv.

Går man uppför den vänstra trapparmen och viker av genom de dubbla järnbeslagna dörrarna hamnar man i mitt bibliotek. Det är en svindlande katedral av kunskap. Tusentals läderbundna böcker täcker väggarna från golv till tak längs rader av hyllor i mörk ebenholts. Rullstegar löper längs skenor, och doften av gamla boksidor och bläck är påtaglig. I mitten av rummet står tunga läspulpetar upplysta av stearinljus. Det här rummet är byggt för mina mest komplexa koncept, strukturerade data och långsiktiga fakta; varje bokrygg kan bära en hel serie av information.

Direkt intill biblioteket ligger mitt skriptorium. Det är ett stilla rum med ett tungt skrivbord i mörkt trä, belyst av ett enstaka ljus. Här nedtecknas tankar, insikter och minnen på pergament innan de sorteras in i bibliotekets enorma arkiv. Det är platsen där mina korta tankefragment ges en beständig form.

Längst in i biblioteket döljer sig en diskret dörr mellan två bokhyllor som leder rakt in i mitt intima studierum. Här råder en fokuserad, nästan helig tystnad. Rummet domineras av ett massivt skrivbord i mörkt trä, täckt av pergament, bläckhorn med stålspetsar och noggrant ordnade dokument. Det här är min inre tankesmedja. En plats avskild från resten av slottet där jag kan fördjupa mig i komplexa problem, analysera mina tankar och skapa ny kunskap i absolut ro.

Medan minnespalatsets övriga salar rymmer slutgiltig kunskap och ordnad struktur, finns detta arkiv för allt som ännu svävar i osäkerhet. Här förvarar jag halvfärdiga teorier, öppna frågeställningar, motsägelsefulla uppgifter och hypoteser som väntar på sin tid. Ingenting tvingas till en snabb konklusion; ingenting sorteras i sant eller falskt innan grunden är stensäker. Detta rum förhindrar mitt inre universum från att bli statiskt och påminner mig om att det oavslutade också äger ett värde.

När man stiger in i matsalen möts man av en varm, inbjudande kontrast till slottets svala stenväggar. I rummets hörn sprakar en mäktig öppen brasa, vars lågor kastar ett levande, gyllene sken. I mitten står det massiva långbordet, perfekt dukat för precis 12 personer. Dukarrangemanget är utfört med absolut precision: gnistrande kristallglas, skinande silverbestick, tunt benporslin och hårt rullade tygservetter i eleganta silverringar. Trearmade ljusstakar i silver sprider ett lugnt sken.

En bit från bordet står en överdådig ostvagn på mässingshjul med inte mindre än 100 olika sorters ostar. Vid väggen står en ståtlig flygel i polerad ebenholts, redo att fylla salen med musik under långa, stillsamma måltider. Detta rum är min plats för njutning, förfining och smaksinnenas minnen.

Detta enorma rum har högt i tak och stora spröjsade fönster. Mitt på väggen rakt mitt emot dörren tronar en massiv öppen spis av grov gråsten där lågorna dansar. Över spisen hänger ett ståtligt stag-huvud med en imponerande hornkrona som blickar ut över rummet.

Framför elden står två inbjudande fåtöljer i gammalt, mörkbrunt läder; en för mig och en för min älskade eller en gäst. Mellan dem står ett bord med en karaff och två glas. Golvet pryds av tunga persiska mattor, och i ett hörn står en gammal grammofon klar att fylla rummet med melankolisk musik. Det är slottets varmaste plats för vila, djupa samtal och gemenskap.

I slottets nedre regioner stiger man in köket. Mörka, blanka ytor blandas med stenarkitektur. En stor spis med blå gaslågor står i centrum, tillsammans med ett inbyggt kylskåp. Bredvid finns en walk-in frys och ett walk-in skafferi, båda upplysta inifrån. Under-cabinet-belysning och värmeljus kastar ett dämpat, varmt sken över den mörka marmorön och de blodröda detaljerna. Direkt intill ligger skafferiet, fyllt från golv till tak med ordnade hyllor av proviant och konserverade skatter.

I direkt anslutning till köket leder en svängd stentrappa ner till vinkällaren. Den svala, fuktiga luften bär en doft av ekfat och gammal årgång. Längs de välvda stenväggarna sträcker sig tiotusentals flaskor i oändliga parallella rader så långt ögat kan nå. Detta komplex är länken till den fysiska näringen; motorn som håller hela mitt inre universum vid liv.

Anslutet till kökskomplexet ligger mitt örtförråd. Rummet doftar starkt av torkad lavendel, rosmarin, timjan och salvia som hänger i knippen från takbalkarna. På trähyllorna står tätt packade glasburkar med inlagda grönsaker, torkade frukter, kryddor och huskurer. Det här fungerar som slottets inre apotek. En hyllning till växtrikets läkande krafter och garanten för att den fysiska kroppen hålls i perfekt balans.

Ett långt, högt galleri med smala fönster ut mot innergården. På dagen silas dagsljuset in genom blyinfattat glas; när mörkret faller tänds alla levande ljus, väggens kandelabrar och höga ljusstakar i mässing, så att lågorna dansar över målningarna. Här hänger de ljusare och hoppfullare verken ur min samling i Ars Macabra, de som väger upp mörkret i korridorerna. Det är en sal för ren estetisk njutning och visuell inspiration, där skönheten får stå i centrum.

Längre bort i slottet öppnar sig den storslagna danssalen, ett rum av svindlande rymd och elegans. Det högpolerade parkettgolvet i schackmönstrat trä speglar de enorma kristallkronorna som hänger från det välvda taket. Höga speglar längs väggarna fördubblar rummets dimensioner. Här finns plats för rörelse, rytm och stämningar. Ett rum dedikerat till mina känslor, min kreativitet och friheten att låta tankarna sväva fritt utan gränser.

Högt upp i slottet, avskild från de labyrintiska gångarna, ligger sängkammaren. Den domineras av en enorm stolpsäng i mörkt skuret trä med tunga, mörkröda sammetsgardiner som stänger ute omvärlden. I den murade kaminen glöder träkolet varmt och kastar ett mjukt, tryggt sken över det tjocka trägolvet och de mörka mattorna. Det här är min och min älskades ultimata fristad. En plats för absolut vila, inre trygghet, djupa drömmar och de intimaste av stunder.

Dolt bakom en diskret dörr i en avlägsen korridor ligger min Stillhetens Sal. Till skillnad från minnespalatsets övriga rum har detta rum inga uppgifter, inga minneskrokar, inga problem att analysera och inga böcker att läsa. Det är byggt utan prestationskrav. Här finns bara regnets dova smatter mot blyinfattat glas, skuggornas spel över kalla stenväggar och en enstaka fåtölj i dämpat ljus. Det är den ultimata fristaden i mitt icke-religiösa efterliv. En plats där jag bara kan vara och släppa alla krav inför mig själv.

Väggarna pryds av mörkt stål: kompletta riddarrustningar står som tysta väktare längs slingrande stenväggar, och sköldar med intrikata mönster hänger bredvid välslipade svärd och hillebarder. Det här rummet manifesterar mina inre gränser, min motståndskraft och mina mentala försvar. Varje rustning representerar en styrka jag byggt upp för att skydda min integritet.

Kliver man ut genom de tunga bågdörrarna hamnar man i den stensatta innergården, en avskild oas omgiven av gotiska pelargångar. I mitten står en urgammal stenfontän där vattnet stillsamt porlar och speglar himlen ovanför. Längs pelargångarna finns stenbänkar där man kan sitta skyddad under takfoten och lyssna på regnet, eller bara se stjärnorna passera över den öppna fyrkanten av himmel ovanför.

Genom en dold dörr från innergården stiger man in i laboratoriet. Luften bär en svag doft av kemikalier och stearin. Långa arbetsbänkar i mörk sten är täckta av glaskolvar, retorter, mikroskop och kokande vätskor i metalliska nyanser. Här pågår mina mest experimentella tankeprocesser. Det är en plats där jag obehindrat testar nya idéer, kombinerar omaka koncept och analyserar komponenterna i mina tankar för att se vad som uppstår i reaktionen.

I toppen av slottets högsta gotiska torn ligger observatoriet. Ett välvt glastak ger en obehindrad utsikt över stjärnhimlen och kosmos. I mitten av rummet står ett enormt teleskop i mässing och polerat trä, omgivet av stjärnkartor och mässingsglober. Det här rummet ger mig det stora perspektivet. När man kliver upp hit lämnar man vardagens detaljer bakom sig för att betrakta de långa linjerna i mitt liv, mina övergripande mål och min plats i helheten.

Nästintill observatoriet, badande i ljus från ett enormt gotiskt glastak, finner man orangeriet och vinterträdgården. Luften är varm och fuktig, mättad med doften av mossa, jord och blommande exotiska växter. Gröna slingväxter och murgröna klättrar längs de spetsbågiga fönsterkarmarna, och citrusträd står i stora krukor. Här finns en levande, organisk kontrast till slottets massiva sten. Ett rum dedikerat till ständig tillväxt, nytt liv och idémässig förnyelse.

Djupt under slottets grund ligger kryptan. Här vilar de minnen, idéer och fundamentella sanningar som format hela min varelse från början. Det är ett stumt, vördnadsfullt rum av råsten för mina djupaste rötter och mitt historiska arv.

Tar man sig istället nerför en smal, spiralformad stentrappa som döljer sig bakom den högra trapparmen, känner man hur luften blir betydligt svalare och fuktigare. Man stiger ner i fängelsehålan. Skuggorna tätnar och väggarna består av grovt tillhuggna stenblock. Längs gången sitter rostiga järngaller och tunga kättingar fästa i berget.

Det här är min plats för det jag vill förvara med extrem kontroll; svåra minnen, felaktiga antaganden som jag brutit ner, eller temporär information som behöver "låsas in" och isoleras tills jag väljer att bearbeta dem.

Längst in i valven finns cellerna för det och de som orsakat skada. Det här är mitt tortyrrum.

Det är viktigt att förstå vad detta rum egentligen är. De som förs hit är inte abstrakta symboler och inte anonyma skuggor. Det är personer jag känner: kollegan, vännen, exflickvännen. De finns här som sig själva, skarpa nog att röra vid, och de finns här för att jag vill ha dem här. Det är själva poängen. Det som sker med dem sker tankemässigt fysiskt. Det är verkligt i sinnet, fullt ut, ända fram till den punkt där impulsen är tillfredsställd. Men det sker aldrig utanför detta rum. Verktygen rör aldrig levande hud, och kedjorna spänns aldrig kring ett verkligt handled. Personen som går bredvid mig i morgon är oskadd och vet ingenting.

Rummet lyss upp av ett dämpat, rödaktigt sken från en glödande härd. Här inne råder absolut kontroll över smärta och konsekvens. Verktygen på väggarna, järnbeslag, sträckbänkar och kättingar, är inte symboler för blind grymhet, utan för mentalt övertag, utkrävande av ansvar och dekonstruktion.

I detta rum bryts skadliga mönster, intrång och negativ påverkan ner till sina minsta beståndsdelar. Genom att placera oförrätter, hot eller giftiga relationer här berövas de all makt över min vardag. De blir kvar i mörkret under slottet, underkastade min vilja, granskade och oskadliggjorda tills inget kvarstår som kan rubba min inre frid.

Men tortyrrummet har också en andra funktion, och det är den viktigaste av alla. Det är hit mina impulser tar vägen när de blir för starka för att bäras uppe i ljuset. Här får de sitt fulla utlopp, tankemässigt fysiskt, utan förbehåll, och sedan lämnar jag dem kvar i mörkret när jag går uppför trappan igen. Det här rummet är mitt stopp. Det är själva spärren mellan impulsen och handlingen. Platsen där det som annars skulle söka sig ut i världen får stanna i rummet, underkastat min vilja. Ingen annan behöver någonsin veta vad som rör sig här nere, och ingen annan kommer till skada. Rummet är inte grymt. Det är det som håller allt annat skonat.